Någonivärlden

Utsikten från vårat fönster.




Som vanligt på läger så blir det inte så mycket sömn. Sena kvällar och tidiga mornar. Vi skulle upp klockan 8 och sen var det frukost en halvtimma senare. Efter frukosten skulle vi göra lunchpack och sen bar det av till backen. Pappa hade pratat om att det skulle ta 20 minuter att åka med liften till toppen. Jäckvik innehar nämligen Sveriges längsta släplift på nästan 2 km. Men jag tog tid och det tog 10-15 minuter att åka till toppen men det var drygt i vilket fall. Sen skulle du åka ner de två kilometrarna igen och vilken fart man hann få! Och vilken känsla att bara ösa på med fart och se hur långt kvar det var. Så som jag åkte där kan jag inte åka i någon av backarna runt Skellefteå, de är alldeles för korta. Men att det känns i benen efter att ha åkt ett par åkkan inte förnekas. Nu höll jag inte räkningen men jag måste ha åkt minst 10 åk per dag och då blir det 4 mils åkning (både upp och ner). Vi kom till backen strax efter 10 på förmiddagen och åkte inte förrän liften stängde klockan 16. Sjävklart så tog man ju också paus för att fika mellan 12 och 13 eftersom det var då som chaufören återvände med bussen så vi kunde hämta ryggsäckarna med fika.
          

Onsdagen så likadan ut och man åkte till man nästan stupade. Och fastän jag har varit förkyld länge, och fortfarande var/är så åkte jag på och förvärade den naturligtvis. Men so what?! Jag ville ha kul, jag behövde det. Få koppla bort lite av verkligheten ett tag efter den mörka påskhelgen. Det tråkiga med Jäckviks backe var att det bara fanns två pister. Ville man ha lite variation fick man bege sig offpist eller in i skogen. Där ramlade man sjävklart ett par gånger och Samme gjorde en härlig vurpa. Hoppet var lite för brant och så skulle han svänga för att inte hoppa in i ett träd. Då lossnade skidan så att han bara föll rakt ner istället! Man ska ju inte skratta åt andras olycka men det ser onekligen kul ut när folk ramlar och de skrattar oftar bra själv åt att de gjort en vurpa.

Tittar ni noga på bilden ser ni att han ler!


Onsdagskvällens aftonbön skulle intas i Jäckviks kapell istället för samlingsalen in fjällstugan. En fin byggnad som vi räknade fram var ca 230 år. Det var en mycket vacker byggnad och vi tände ljus, sjöng och hade jättetrevligt vår sista kväll i Jäckvik. Resten av kvällen ägnades åt lekar, lite packning och bara umgås. Men jag var trött, har aldrig varit den där nattmänniskan, så jag gick och la mig vid tolv. Då hade Ida just somnat ch sov gott så det var bara att smyga. Sen kröp jag i säng efter att ha ställt alarmet på halv 8 för att hinna packa ordentligt på morgonen men samtidigt hinna äta frukost, göra lunchpack, städa och packa in allt i bussen. Och vi skulle vara klara samma tid som vanligt fastän vi skulle göra dubbelt så mycket. Men sen blev det galtis och där fanns det mer än två pister. Där fanns en pist som hette vargbranten men den åkte vi förbi och ut på sidan där det var ännu brantare. Sedan bar det av in i skogen. Tyvärr så skulle någon skada sig en halvtimma innan avfärd. Vi var ett gäng som åkte i skogskanten och så skulle vi ner i en "skateboard-ramp". Alla tog sig över men Annelies tog slut innan hon kom upp och föll tillbaka. Oturligt nog föll hon på armen och hade ordentligt ont. Jag och Samme stannade kvar med henne medaan de övriga fortsatte ner för att få tag på någon med skoter som kunde få ner henne. Han trodde att axeln farit ur led men sedan åkt tillbaka igen. Det fanns mycket som vi konstaterade var tur. Vi kunde ha varit mitt inne i skogen, nu var vi alldeles bredvid en pist. Hon kunde ha ramlat på nacken och vi kunde bara fortsätta räkna upp vad som kunde ha hänt. Så "tur i oturen" måste väl sägas.

På väg hem stannade vi i Arvidsjaur och åt middag på Frasses sedan blev det film till vi var hemma igen kvart över sex. Vi såg på den japanska anime-filmen Spirited away. Den är underbar! Men en film som samma regissör gjort är snäppet bättre, Det levande slottet.