Någonivärlden

Min farmor, vid namn Dagmar, var en stark kvinna. Hon föddes 1919 och har nästan kunna leva livet ut. Det var dessa sista år som varit jobbiga och som demensen satte in. Flera gånger har vi trott: Nu är det slut. Men hon har återhämtat sig och fortsatt leva bland oss. Så hon har hunnit med västkebrister, kärlkramper, lunginflamationer etc innan slutet kom. Under skärtorsdagen fick hon kärlkramp och var riktigt illa däran. Hon fick morfin och sedan även syrgas eftersom kroppen inte klarade av att transfomera luften till syre åt henne. Fredagsförmiddagen vakade hela familjen vid hennes sida. Personalen trodde att hennes sista stund var kommen. Vi for hem för lunch och sedan återvände mamma och pappa tillbaka till Linagården för att återigen sitta hos henne. Tyvärr så var hon inte medveten om att vi satt där vid henne och när hon drog sitt sista andetag sa mamma att det snöat som mest och sedan nästan slutade det.



Den väna lilla tanten i somras när vi skulle på min mosters bröllop.





Som sagt så föddes Dagmar 1919 i södra Sverige. Här uppe i norr bodde hon bara de senaste åren. Utbildad sjuksköterska och arbetade hårt. Hon gifte sig med John Larsson och tog då efternamnet Larsson, tidigare Bramsäter. De adopterade treårige Dan, min pappa, från Sydkorea. När pappa var 13 år så skulle han på klassresa och skulle ha med sig en förälder. John kände sig lite för trött för att följa med så det fick bli Dagmar. Men under den tid som de var borta dog John och kvar blev Dagmar och tonåringen Dan. Både Dagmar och Dan var/är starka personer och skötte det gigantiska huset själva och Dan var mannen i huset. När John dog tog Dagmar också tillbaka sitt efternamn Bramsäter som hon och hennes syskon tagit. Släkten på pappas sida är altså de enda med namnet Bramsäter. Länge bodde hon kvar i den stora villan i Grums, nära Karlstad. Till och med sedan Dan flyttat ut. Kanske bodde hon kvar lite för länge innan vi såg till att huset såldes och hon flyttade in i en lägenhet en bit därifrån. Jag minns att jag var där och hälsade på henne alldeles själv när jag var 12 år och fick sova i hennes gröna bäddsoffa. Under 2000-talet har hon bott hos oss i norr eftersom vi ansåg oss vara de med tid att ta hand om henne då hon behövde mycket medicin och omtanke sedan hjärtat börja känna av åldern. Så under Långfredagen slumrade hon sakta in och blickar nu ned över oss. Lycklig över att slippa smärtor och kan nu vaka och vara vår skyddsängel.

Påsktider förra året. betydligt mer snöfri än i år och man kunde sola på altanen.