Finns inga ord...
Fick veta något mycket tragiskt igår. En kille, samålder med mig, hade varit ute och kört skoter under söndagen men kom aldrig hem. Han anmäldes saknad och spaningsarbete inledes. De har då hittat skoterspår som troligen tillhör honom men de slutar vi öppet hav... Troligen så är han då drunknad men de har varken hittat skoter eller människa så det kan inte bekräftas. Det är verkligen så tragiskt när någon måste gå bort så ung, så många drömmar som aldrig kommer att uppfyllas.
Förra året avled en kille på min skola efter en våldsam krock dagen före alla hjärtans dag. Det kändes hemsk men samtidigt visste jag inte vem det var. Vet inte ens om jag hade sett killen på skolan tidigare. Senare på våren tror jag det var så dog en tjej av hjärnhinneinflamation. Hon hade gått årskursen över mig under hela grundskolan och brukade vara på kyrkan på söndagkvällarna eftersom hon gick ledarutbildningen där. Det kändes nära och svårt att ta till sig, ingen nära relation egentligen men ändå tillräckligt nära...
Den här killen, som än så länge är förklarad saknad, blev ännu närmare. Gick parallellt med honom grundskolan och visste precis vem han var. Grävde till ochmed fram ett gammalt minne från tvåan då vi skulle vara "fadder" åt en etta. Jag var fadder åt hans lillasyster. Så jag har varit hemma hos honom när jag skulle leka med hans lillasyster. Det här känns otäckt nära. OCh när jag tycker att det är jobbigt att ta, hur känner sig inte hans familj då? Är hans lillasyster på skolan ens? Det skulle inte jag vilja vara, jag skulle vilja vara hemma med mamma och pappa för att få information så fort som möjligt. Att sitta i skolan och räkna matte skulle nog inte gå, koncentrationen skulle vara knapphändig.
Men det finns något just i denna mörka tid. MIN lillasyster fyller 10 år idag och fick massor med fina presenter. Det blir väl tårta sen ikväll när jag kommer hem från träningen.
Nu börjar det dra ihop sig för att fara till skolan och vi ska ha radiosändning idag. Jag och Sara är tekniker så allt hänger på oss. Sabbar vi det så floppar allt så vi måste bara greja det här. Håll tummarna för oss...
Förra året avled en kille på min skola efter en våldsam krock dagen före alla hjärtans dag. Det kändes hemsk men samtidigt visste jag inte vem det var. Vet inte ens om jag hade sett killen på skolan tidigare. Senare på våren tror jag det var så dog en tjej av hjärnhinneinflamation. Hon hade gått årskursen över mig under hela grundskolan och brukade vara på kyrkan på söndagkvällarna eftersom hon gick ledarutbildningen där. Det kändes nära och svårt att ta till sig, ingen nära relation egentligen men ändå tillräckligt nära...
Den här killen, som än så länge är förklarad saknad, blev ännu närmare. Gick parallellt med honom grundskolan och visste precis vem han var. Grävde till ochmed fram ett gammalt minne från tvåan då vi skulle vara "fadder" åt en etta. Jag var fadder åt hans lillasyster. Så jag har varit hemma hos honom när jag skulle leka med hans lillasyster. Det här känns otäckt nära. OCh när jag tycker att det är jobbigt att ta, hur känner sig inte hans familj då? Är hans lillasyster på skolan ens? Det skulle inte jag vilja vara, jag skulle vilja vara hemma med mamma och pappa för att få information så fort som möjligt. Att sitta i skolan och räkna matte skulle nog inte gå, koncentrationen skulle vara knapphändig.
Men det finns något just i denna mörka tid. MIN lillasyster fyller 10 år idag och fick massor med fina presenter. Det blir väl tårta sen ikväll när jag kommer hem från träningen.
Nu börjar det dra ihop sig för att fara till skolan och vi ska ha radiosändning idag. Jag och Sara är tekniker så allt hänger på oss. Sabbar vi det så floppar allt så vi måste bara greja det här. Håll tummarna för oss...
Kommentarer
Trackback
